Mitt älskade barn

Här trodde vi att vi hade valt ett spektakulärt namn. Ett namn som hon kommer vara ensam om i skolan. Men icke.
Pappan till den andra tjejen satte sig vid vårat bord. En rocker. En lillebror till min gamla klasskompis.
Världen är allt bra liten när allt kommer omkring.

Efter info-mötet blev allt så definitivt, vi är vuxna nu, hon ska in ett system, ett system som kommer träffa henne mer än vi någonsin kommer göra.
Sorgligt. Men jag är oerhört lycklig! Vi är friska, hon mår bra, vi får igenom våra dagar. Vi älskar varandra när dagen är slut <3

Att få det till det bättre

 

Jag är med i en förening och de bad mig skriva lite om mig själv och min familj. Sagt och gjort, det blev såhär:

 "Just nu njuter jag i fulla drag av att vara mammaledig till en go Viola.

Det var inte så längesedan som jag dömde ut att mitt liv skulle bli ensamt.
Saker och ting kan hända fort, det gäller att ändra tankar och umgås med bra personer.
När jag inte är mammaledig arbetar jag som föreståndare för ett Café i ett hus fullt av intressanta föreningar.

 Jag vill passa på att tacka alla som medverkade i “Underbart är kort”. Tack vare er och programmet blev jag stärkt och tog kontakt med Föreningen för kortvuxna. Det är skönt att kunna få prata med medlemmar och känna att ni ser mig, och inte kortväxta Emma. Apropå att träffa nya människor, häromdagen fick jag chansen att se dokumentären “Bretts fenomenala fötter” (finns på UR-play) Brett föddes utan armar. Hans mamma hade under gravidideten blivit rekommenderad Talidomid (mer känt som Neurosedyn i Sverige). Han sa bl.a. såhär: “Oftast när jag träffar någon för första gången-hamnar de i något chocktillstånd i princip. Och den här fasaden som folk har för att imponera - försvinner, så jag får se den verkliga personen.”  Så är det många gånger, vi får snabbare se vad människor går för.

Jag är född och uppvuxen i ett litet samhälle 2 mil utanför Örebro med mor, far och två äldre systrar.
I min minnesbank rullar min barndom och skolgång fram som en härlig tid. Jag minns den gången på mellanstadiet då vi skulle vandra flera kilometer. Fröken hade frågat om jag istället ville åka med dem som skulle frakta lunchen. Icke sa nicke! Pappa följde med och det skulle visa sig att vi gick bland de första (detta skulle han påminna mig om en tid efteråt) :-) 

I större delen av sexan satt jag i rullstol, min benförlängning var smärtsam men nödvändig. Jag fick ett mycket fint stöd av familj och vänner. Mamma var påhittig med nål och tråd - då det var svårt att hitta byxor som gick över ställningarna. Samtidigt som jag gick i gymnasiet extraknäckte jag i en butik och där kom jag att arbeta en tid efter studenten. Sedan var det dags att flytta till Karlstad för att studera. Det var tur att jag hade tagit körkort för hemlängtan var stor till en början.

Jag har alltid tyckt om att vara kreativ och arbeta med händerna. Det är underbart när vi systrar träffas och lagar god mat, dricker vin och ägnar oss diverse handarbeten. I stora hela är jag en väldigt familjekär person, vi hälsar gärna på mina föräldrar eller Peters föräldrar. Det är något med det där att få lyssna till människor som har landat i sig själva, är trygga och har stor livserfarenhet.

Tack för att ni har läst. På återseende!"

 

Jag tog aldrig upp det där som rispat i mitt hjärta. Jag ville ha en ljus berättelse, för de yngre, för oss, för något bättre att tro på.

Men visst, det krävs en kraftansträngning att ta sig ut bland folk, där en del snabbt plockar fram mobilkameran. Det är 2016 och det är socialt accepterat att dra skämt om dvärgar hit och dit - Ain't funny!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Priviligerad

Tänkte jag skulle försöka skriva lite innan korven vaknar. Allt oftare bjuder hon på en jollermonolog innan hon somnar - det är ljuvligt att lyssna till! 
Egentligen finns det ju ett berömt diskberg som jag borde ta mig an, det är ju en oskriven regel. 
Under veckan har jag tagit del av två dokumentärfilmer som har många likheter med varandra. Om ni inte redan sett dem så vill jag passa på att tipsa:

 My life my lesson

 Pappas flicka

Och jag vet inte riktigt vart jag ska börja för att få ut det jag känner för kvinnorna. Så sårade, så starka. Man vill bara krama om dem och vagga dem till trygghet. Sedan kommer insikten, att man är så fantastiskt lyckligt lottad.