För ett par år sedan trodde jag aldrig att jag skulle sitta och känna mig så tacksam och lycklig som jag gör idag. Alla lyckliga Fb-statusar gjorde mig galen. Men sedan hände nåt, någon kom och verbalt ruskade om mig och sa i stil med "Om inte du förändrar ditt sätt att se på världen så kommer den inte bli så mycket vackrare än såhär"

Jag hade grottat färdigt och nu var det dags att se allt som fanns omkring mig.

Jag kom fram till att jag var tvungen att göra avslut och stänga vissa dörrar för att senare kunna öppna nya. Ekonomin tillät mig inte att köra runt i bil hela tiden  och därför blev jag tvungen att ta tag i det här med att "cykla i stan" men numera går det också bra.

Sedan när jag gjorde min praktik inom administration träffade jag den där förbaskat rara långa karln med den snälla blicken "Tittar han extra-länge? Näe, du inbillar dig Emma!" "Men varför är det så lätt att prata med honom?" "Varför sätter han sig allt som oftast nära mig?"

När praktiken hade nåt sitt slut tog jag mod till mig att fråga om en träff. Tack för att jag fick en själsfrände, bästa vän och livspartner!

När man är som mest nere är det skitsvårt att ta till sig klyschiga ord och så. Men börja ändå med att tacka för det lilla.

Tack!